whinar dot wordpress dot com

igår var jag med om något jag aldrig varit med om förut, jag såg en olycka!

mitt i korsningen odengatan/sveavägen hördes ett brak och plötsligt låg det två cyklister sprattlade på den våta asfalten. den ena skrek så det ekade mellan husen. han var klädd i en svart kroppsstrumpa, hade en strömlinjeformad orange hjälm som matchade hans cykel som hade allt ”onödigt” bortskalat. han låg och skrek och skrek och den andra cyklisten, uppenbarligen en småbarnsförälder eftersom att han hade en barnsits på sin cykel, såg helt skärrad ut. det var tydligen hans fel också, han hade svängt vänster mot rött ljus och i mörkret såg han inte den andra killen som kom vinande som en projektil. när den skadade cyklisten låg och skrek passade han mellan inandningarna på att liksom späda på skuldkänslorna hos den andra killen, han ba ”jag har minsann cyklat varje dag i fyra år…” och den andra låtsades att han inte hörde. folk samlades runt omkring, nisse ringde 112 och en busschaufför rusade ut ur sin buss och var oroväckande rutinerad när det kommer till att hantera skadade människor. jag vet inte riktigt hur allvarligt skadad han var, men av hans skrik att döma så var det rätt illa. de andra bussarna som skjutsade hem folk i vårregnet var dock totalt fantasilösa när de körde förbi oss – ”nej, folk som står mitt i korsningen och lutar sig över en person som ligger och skriker på asfalten, de ska man väl inte behöva akta sig för? de står ju bara där för att jävlas med mig”. ungefär så. en tant höll på att få huvudet avkapat av en backspegel på 76:an. det var väldigt mycket drama. efter vad som kändes som en timme (men som egentligen var 13 min) kom ambulansen. självklart var det några som skulle vara där och klaga på sjukvårdarna, som om man försöker reklamera en trasig vara eller uppmärksamma dem på dålig service. lite ”jag kommer minsann aldrig handla hos er igen om ni ska vara såhär tröga”… ba EH DET ÄR AMBULANSEN. de kommer så fort de kan och man kan inte reklamera dem som man reklamerar en hantverkare.

ja, iallafall så kan jag ju avskriva detta från min innan-jag-dör-lista. ni vet, den som jag har uppskriven i mitt huvud, som är en förteckning över allt jag känner att man behöver uppleva som en människa. en trafikolycka känns definitivt som en post på den listan. man lär sig massa om hur skört livet är, etc. och det är ju sant. en av cyklisterna hade kunnat vara en bil, och då hade jag antagligen inte ens klarat av att skriva detta.