whinar dot wordpress dot com

Archive for the ‘sagor från den riktiga världen’ Category

chanel no 5

en gång för jättelänge sen såg jag en kille som hade det här tatuerat i bakhuvuet. alltså på baksidan av hans kranium. han jobbade i chaneldisken på NK:s sminkavdelning.

Annonser
Etiketter: ,

igår var jag med om något jag aldrig varit med om förut, jag såg en olycka!

mitt i korsningen odengatan/sveavägen hördes ett brak och plötsligt låg det två cyklister sprattlade på den våta asfalten. den ena skrek så det ekade mellan husen. han var klädd i en svart kroppsstrumpa, hade en strömlinjeformad orange hjälm som matchade hans cykel som hade allt ”onödigt” bortskalat. han låg och skrek och skrek och den andra cyklisten, uppenbarligen en småbarnsförälder eftersom att han hade en barnsits på sin cykel, såg helt skärrad ut. det var tydligen hans fel också, han hade svängt vänster mot rött ljus och i mörkret såg han inte den andra killen som kom vinande som en projektil. när den skadade cyklisten låg och skrek passade han mellan inandningarna på att liksom späda på skuldkänslorna hos den andra killen, han ba ”jag har minsann cyklat varje dag i fyra år…” och den andra låtsades att han inte hörde. folk samlades runt omkring, nisse ringde 112 och en busschaufför rusade ut ur sin buss och var oroväckande rutinerad när det kommer till att hantera skadade människor. jag vet inte riktigt hur allvarligt skadad han var, men av hans skrik att döma så var det rätt illa. de andra bussarna som skjutsade hem folk i vårregnet var dock totalt fantasilösa när de körde förbi oss – ”nej, folk som står mitt i korsningen och lutar sig över en person som ligger och skriker på asfalten, de ska man väl inte behöva akta sig för? de står ju bara där för att jävlas med mig”. ungefär så. en tant höll på att få huvudet avkapat av en backspegel på 76:an. det var väldigt mycket drama. efter vad som kändes som en timme (men som egentligen var 13 min) kom ambulansen. självklart var det några som skulle vara där och klaga på sjukvårdarna, som om man försöker reklamera en trasig vara eller uppmärksamma dem på dålig service. lite ”jag kommer minsann aldrig handla hos er igen om ni ska vara såhär tröga”… ba EH DET ÄR AMBULANSEN. de kommer så fort de kan och man kan inte reklamera dem som man reklamerar en hantverkare.

ja, iallafall så kan jag ju avskriva detta från min innan-jag-dör-lista. ni vet, den som jag har uppskriven i mitt huvud, som är en förteckning över allt jag känner att man behöver uppleva som en människa. en trafikolycka känns definitivt som en post på den listan. man lär sig massa om hur skört livet är, etc. och det är ju sant. en av cyklisterna hade kunnat vara en bil, och då hade jag antagligen inte ens klarat av att skriva detta.

igår torsdags hände det mig en riktigt underlig grej på tunnelbanan. jag var på väg hem efter att ha jobbat i 10 timmar. jag var trött som ett svin, med 12 timmar gammalt smink och flottig lugg, så jag brydde mig inte om mina medpassagerare, utan satt och fördrev tiden med att försöka surfa i mobilen.

vid rådmansgatan stiger det på en tjej och sätter sig framför mig. hon är i min ålder, har en virkad lila basker, lockigt blont hår och lyssnar på musik i en grön ipod nano. jag hinner även notera att hon snusar, och hon kan inte låta bli att pilla med prillan. hela tiden är hon där och fingrar. tänker inte så mycket mer än att jag är tacksam över att jag själv inte snusar. orka *pilla med prillan* liksom. men iallafall! när tåget nått ut i bromma händer det underliga; tjejen mittemot mig räcker fram sin mobil. på displayen står det ”hej!”. ja ba va? men jag hejar på henne. artig måste man ju vara. sen räcker hon mig ena ipod-hörluren. ja ba va? lydigt trycker jag in den i örat och lyssnar, det är nån amerikansk nyfolksångare á la devendra banhart som plinkar på en stålsträngad och ylar som en prärievarg. jag frågar vad det är hon spelar för mig, hon visar ipodens display. det visar sig vara något från soundtracket till allas vår favoritfilm juno (LOL); det är då jag inser att jag kommer blogga om detta, haha! sen så klappar hon på sätet bredvid sig, hon vill att jag ska sätta mig bredvid henne. lydigt sätter jag mig bredvid henne. sen sitter vi där och lyssnar, hela vägen hem till förorten. när hon stiger av i vällingby har jag hunnit få reda på att hon heter eva, kommer från jönköping, har en kompis som jobbar vid mariatorget, och att hon pluggade historia på SU men att hon för tillfället inte sysslar med något särskilt. och att hon gillar soundtracket till juno.

– vi kanske ses nån gång på gröna linjen, säger jag när hon går av.

– jag hoppas det! hojtar hon innan hon snubblar ut.

jag börjar filosofera lite om henne. min första tanke är att hon, efter några glas vin, känner sig lite social och vill snacka med nån. min andra tanke är att hon stöter på mig. det avfärdar jag dock ganska snabbt för jag måste sluta med att smickra mig själv sådär. och min tredje tanke är att hon, efter att ha inspirerats av juno, försöker idka lite *vardagspoesi* och vara lite *konstig* och oblyg. är det en orimlig tanke? för det är ju precis så juno är. konstig och oblyg. och lite jobbig.

fast eva var inte jobbig. hon fick mig bara att skämmas för att jag blir så besvärad när en främling försöker connecta med mig som en annan människa. för jag är inte en annan människa! jag är ett jävla skåp!

PS. här är låten hon lyssnade på. det är ”all i want is you” med barry louis polisar. extremt indie-folksy!


sweet tooth annie.



bloglovin



Maila mig

Kalender

september 2017
M T O T F L S
« Apr    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

RSS Last.fm

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Blog stats

  • 17,974 hits

Stuffs