whinar dot wordpress dot com

snart ska jag åka iväg till jobbet på personalmöte. jag har inte varit där sen i söndags, sen min hemska incident >______< känns ju sådär att återvända, hoppas väl mest på att väktarna inte kommer vara där… men personalmöte, det känns viktigt och bra.

funderar samtidigt på min arbetsplats, och människorna som finns där. och de som vi kallar ”gäster”, mer specifikt. de flesta är softa, helt vanliga människor, som gillar kaffe och som oftast inte kan låta bli att köpa nån flottig bakelse till. andra är nyrika skinny bitches från sjöstaden som vill ha decaf-latte med extra espressoshot på lättmjölk, utan skum. men de är också roliga. de absolut flesta kunderna är faktiskt roliga; inte ens lattemammorna är all bad för de är ofta så himla gulliga mot alla som jobbar (märker ni att jag är på gott humör idag?).

det finns bara en typ av kund som jag inte finner någon som helst charm i, inte ens på en av mina bra dagar. jag vet inte riktigt vad jag kan kalla dem för… men det är de där jävla äggen som inte kan läsa själva, ta reda på svaren till sina frågor själva, som inte orkar ta till sig kunskap och behålla den. de som frågar vad som finns att dricka, när man kan utgå ifrån att det som finns står uppskrivet på menyn. de som envisas med att beställa en dryck av mellanstorlek, när det inte finns nåt sånt alternativ på menyn. ba ”det står liten latte 30 kr, stor latte 35 kr – men vad kostar en mellanlatte då?”. de som pekar på biscottin och säger ”och så tar jag en skorpa”, de som beställer en ”stor expresso”. de som frågar vad olika bakverk kostar, fast det står prisskyltar vid varenda en…

åååhh.. nu blir jag sådär trött att jag inte orkar skriva mer. varför kan inte bara alla människor vara knivskarpa och självständiga, med nerver av stål och ett hjärta av guld? då hade det verkligen varit svårt för mig att ha en dålig dag på jobbet, haha. eller ja, jag hade iallafall sluppit svara på jävligt dumma frågor.

arkitektprovet ska visst vara färdigt en dag tidigare än vad jag hade trott. idag alltså – inte imorgon. ja ba *tack livet*.

idag har jag upplevt den sämsta arbetsdagen någonsin, i hela mitt arbetsliv. och allt är mitt eget fel. allt var frid och fröjd fram till minuterna innan stängning, då gallerian larmas på och jag måste vara ute därifrån. jag får plötsligt för mig att jag ska gå ut och slänga alla sopor innan vakterna låser lastkajen så jag kånkar med mig fyra svarta sopsäckar ut ur kontoret och öppnar dörren. millisekunden innan den går igen inser jag att mina nycklar ligger kvar därinne, men hjärnan är snabbare än kroppen och jag hinner inte reagera i tid. jag ropar på vakterna och ber dem låsa upp dörren igen för allting jag har finns bakom den dörren. de tittar på mig som om de tror att jag skämtar, jag skrattar till lite nervöst och ba ”vaddå, ni har väl nycklar?!”. den ena svarar:

”nej.”

…

…

?!

va?

är jag utelåst? eller va? skämtar HAN med MIG?! nej, han ser faktiskt inte ut att skämta, snarare ser han rätt jävla sur ut. hans ögon säger THIS IS NOT HAPPENING. ”vi måste sätta på larmet nu, hur vill du göra?”, säger de. vaddå ”hur vill jag göra?” – jag vill komma in till kontoret igen, redovisa dagskassan, ta på mig jackan och gå hem! men de har inga nycklar. och inte jag heller.

”ring din chef så kan hon komma hit och låsa upp”, säger en av dom. bra tänkt, förutom att min mobil också är bakom dörren som jag i ett av mina mindre begåvade ögonblick lät gå igen.

”du kan låna min telefon, vad har hon för nummer? … vad sa du? kan du inte hennes nummer utantill?”

”äh kom igen stefan, kan du dina kollegors nummer utantill eller?”

jag ser plötsligt situationen unfold before my eyes; jag lägger ihop ett och ett och inser dels att jag inte kommer få tag på min chef för jag kan inte hennes mobilnummer utantill, och dels att jag inte kan numret till någon av mina andra kollegor heller eftersom att… ja, jag kan inte deras nummer heller. men väktarna har telefoner och de ringer till vaktcentralen för att få numret till chefen. men vi har tydligen inte lämnat in den lappen till vaktbolaget ännu. nummerupplysningen visar sig inte heller vara till hjälp då INGEN av mina arbetskamrater finns listade.

väktarna börjar hetsa på mig, de vill ju komma hem till varm middag och barn och hustru. plus att gallerian MÅSTE larmas prick kl. 19:00… klockan tickar – ”HUR VILL DU HA DET?!” jag har ingen aning. jag står där som ett jävla fån och vet varken ut eller in. jag är helt strandsatt. det enda jag har med mig är min jobbuniform och skorna på mina fötter, så jag kan inte direkt åka hem och låta baristan som öppnar baren imorgon redovisa kassan. jag har liksom inget SL-kort så jag kan inte åka nånstans, jag har ingen jacka så att promenera till slussen och planka därifrån är inte ett alternativ,  jag har ingen mobil så jag kan inte ringa nån som kan hjälpa mig, och jag har inga hemnycklar – så om jag mot all förmodan skulle komma ända till hässelby så skulle jag ändå vara utelåst. för ingen är hemma. nisse är ju i göteborg.

så jag börjar förbereda mig mentalt på att behöva tillbringa natten på en bänk i gallerian, och jag ställer helt ärligt frågan; ”är det okej om jag sover här då?”. väktarna garvar. nej. det är inte tillåtet att övernatta i gallerian. de har rörelsedetektorer som sätter igång larmet så fort jag rör på mig. jag får följa med till vaktcentralen.

där har vi tillgång till internet så vi börjar leta efter telefonnummer på ratsit men SÅKLART finns ingenting DÄR HELLER. plötsligt kommer det ut nån jävla dummerjöns ur nåt annat rum och ba ”men var det inte espresso house-pärmen ni letade efter? den finns ju här”. BA ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. så jag river fram chefens nummer snabbt som fan, snor åt mig en väktares telefon och slår numret… svara, snälla SNÄLLA svara!! jag vet att det är din första lediga helg på typ två månader, men SNÄLLA SVARA…

jorå, hon svarade. hon var på middag på andra sidan stan. hos hennes svärföräldrar. som om det inte kunde bli pinsammare. som om jag inte kunde skämma ut mig mer inför fler människor. jag kan bara spekulera i hur samtalet gick vid middagsbordet;

”men ska du gå redan?”

”ja, det är en tjej som har blivt inlåst eller utelåst eller nåt sånt, jag måste åka och låsa upp så hon kan hämta sina grejer och åka hem”

”men vilken jävla klant” osv.

och ja – de har ju rätt. detta är 100% mitt fel och trots att jag sitter hemma i säkerhet nu så skäms jag så jävla mycket över det här. jag fick massvis med människor att jobba övertid och jag GRÄT t.o.m. inför väktarna i ett väldigt svagt ögonblick.

till slut så kom hon åkandes i sin lilla bil iallafall. och väktarna låste upp och jag fick hämta mina grejer och jag SPRANG  nästan ut genom personalingången, med svansen mellan benen.

när sånt här händer får det ansvariga företaget en fakturering på kostnaden för avlarmning efter ordniarie stängninstd, extrainsatt personal och arbete och jag var nästan säker på att det på nåt sätt skulle dras från min paycheck eftersom att allt var mitt fel. men väktaren som verkar vara lite *in charge* ba ”vi skippar det. du är uppenbarligen helt uppriven av detta och jag kan inte tillåta mig själv att skicka en faktura på jag-vet-inte-hur-många tusen bara för att du inte var uppmärksam i en halv sekund”. alltså. människor och medmänsklighet. det är kanske det absolut schysstaste som finns.

jag vet inte om det riktigt framgår av texten hur pinsamt det här var, jag kanske inte var tillräckligt tydlig i min skildring. anledningen till att jag inte varit tydlig:

det var det första jag gjorde när jag kom hem. jag hann inte ens ta av mig jackan, ba direkt in i köket och *korka upp*.

och det här var första gången jag tog mig en sup för att lugna nerverna. det är nu det börjar alltså.

det gör lite ont.

fan vad ledsen jag blev helt plötsligt. nisse ska åka till göteborg och hälsa på thomas och jag ska vara kvar här i förorten och jobba och ha ångest över framtiden. egentligen vill jag sitta på ett tåg mittemot nisse, äta påskgodis och se sverige susa förbi utanför fönstret. jag vill träffa thomas och se hans göteborg, träffa hans göteborgkompisar och se hans göteborgskola och hans göteborggata. men istället sitter jag här. och gråter över att nisse ska vara borta i 4 dagar.