whinar dot wordpress dot com

:(

Posted on: 12 april 2009

idag har jag upplevt den sämsta arbetsdagen någonsin, i hela mitt arbetsliv. och allt är mitt eget fel. allt var frid och fröjd fram till minuterna innan stängning, då gallerian larmas på och jag måste vara ute därifrån. jag får plötsligt för mig att jag ska gå ut och slänga alla sopor innan vakterna låser lastkajen så jag kånkar med mig fyra svarta sopsäckar ut ur kontoret och öppnar dörren. millisekunden innan den går igen inser jag att mina nycklar ligger kvar därinne, men hjärnan är snabbare än kroppen och jag hinner inte reagera i tid. jag ropar på vakterna och ber dem låsa upp dörren igen för allting jag har finns bakom den dörren. de tittar på mig som om de tror att jag skämtar, jag skrattar till lite nervöst och ba ”vaddå, ni har väl nycklar?!”. den ena svarar:

”nej.”

?!

va?

är jag utelåst? eller va? skämtar HAN med MIG?! nej, han ser faktiskt inte ut att skämta, snarare ser han rätt jävla sur ut. hans ögon säger THIS IS NOT HAPPENING. ”vi måste sätta på larmet nu, hur vill du göra?”, säger de. vaddå ”hur vill jag göra?” – jag vill komma in till kontoret igen, redovisa dagskassan, ta på mig jackan och gå hem! men de har inga nycklar. och inte jag heller.

”ring din chef så kan hon komma hit och låsa upp”, säger en av dom. bra tänkt, förutom att min mobil också är bakom dörren som jag i ett av mina mindre begåvade ögonblick lät gå igen.

”du kan låna min telefon, vad har hon för nummer? … vad sa du? kan du inte hennes nummer utantill?”

”äh kom igen stefan, kan du dina kollegors nummer utantill eller?”

jag ser plötsligt situationen unfold before my eyes; jag lägger ihop ett och ett och inser dels att jag inte kommer få tag på min chef för jag kan inte hennes mobilnummer utantill, och dels att jag inte kan numret till någon av mina andra kollegor heller eftersom att… ja, jag kan inte deras nummer heller. men väktarna har telefoner och de ringer till vaktcentralen för att få numret till chefen. men vi har tydligen inte lämnat in den lappen till vaktbolaget ännu. nummerupplysningen visar sig inte heller vara till hjälp då INGEN av mina arbetskamrater finns listade.

väktarna börjar hetsa på mig, de vill ju komma hem till varm middag och barn och hustru. plus att gallerian MÅSTE larmas prick kl. 19:00… klockan tickar – ”HUR VILL DU HA DET?!” jag har ingen aning. jag står där som ett jävla fån och vet varken ut eller in. jag är helt strandsatt. det enda jag har med mig är min jobbuniform och skorna på mina fötter, så jag kan inte direkt åka hem och låta baristan som öppnar baren imorgon redovisa kassan. jag har liksom inget SL-kort så jag kan inte åka nånstans, jag har ingen jacka så att promenera till slussen och planka därifrån är inte ett alternativ,  jag har ingen mobil så jag kan inte ringa nån som kan hjälpa mig, och jag har inga hemnycklar – så om jag mot all förmodan skulle komma ända till hässelby så skulle jag ändå vara utelåst. för ingen är hemma. nisse är ju i göteborg.

så jag börjar förbereda mig mentalt på att behöva tillbringa natten på en bänk i gallerian, och jag ställer helt ärligt frågan; ”är det okej om jag sover här då?”. väktarna garvar. nej. det är inte tillåtet att övernatta i gallerian. de har rörelsedetektorer som sätter igång larmet så fort jag rör på mig. jag får följa med till vaktcentralen.

där har vi tillgång till internet så vi börjar leta efter telefonnummer på ratsit men SÅKLART finns ingenting DÄR HELLER. plötsligt kommer det ut nån jävla dummerjöns ur nåt annat rum och ba ”men var det inte espresso house-pärmen ni letade efter? den finns ju här”. BA ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. så jag river fram chefens nummer snabbt som fan, snor åt mig en väktares telefon och slår numret… svara, snälla SNÄLLA svara!! jag vet att det är din första lediga helg på typ två månader, men SNÄLLA SVARA…

jorå, hon svarade. hon var på middag på andra sidan stan. hos hennes svärföräldrar. som om det inte kunde bli pinsammare. som om jag inte kunde skämma ut mig mer inför fler människor. jag kan bara spekulera i hur samtalet gick vid middagsbordet;

”men ska du gå redan?”

”ja, det är en tjej som har blivt inlåst eller utelåst eller nåt sånt, jag måste åka och låsa upp så hon kan hämta sina grejer och åka hem”

”men vilken jävla klant” osv.

och ja – de har ju rätt. detta är 100% mitt fel och trots att jag sitter hemma i säkerhet nu så skäms jag så jävla mycket över det här. jag fick massvis med människor att jobba övertid och jag GRÄT t.o.m. inför väktarna i ett väldigt svagt ögonblick.

till slut så kom hon åkandes i sin lilla bil iallafall. och väktarna låste upp och jag fick hämta mina grejer och jag SPRANG  nästan ut genom personalingången, med svansen mellan benen.

när sånt här händer får det ansvariga företaget en fakturering på kostnaden för avlarmning efter ordniarie stängninstd, extrainsatt personal och arbete och jag var nästan säker på att det på nåt sätt skulle dras från min paycheck eftersom att allt var mitt fel. men väktaren som verkar vara lite *in charge* ba ”vi skippar det. du är uppenbarligen helt uppriven av detta och jag kan inte tillåta mig själv att skicka en faktura på jag-vet-inte-hur-många tusen bara för att du inte var uppmärksam i en halv sekund”. alltså. människor och medmänsklighet. det är kanske det absolut schysstaste som finns.

jag vet inte om det riktigt framgår av texten hur pinsamt det här var, jag kanske inte var tillräckligt tydlig i min skildring. anledningen till att jag inte varit tydlig:

2009-04-06-234

det var det första jag gjorde när jag kom hem. jag hann inte ens ta av mig jackan, ba direkt in i köket och *korka upp*.

och det här var första gången jag tog mig en sup för att lugna nerverna. det är nu det börjar alltså.

Annonser

9 svar to ":("

sådant är det värsta där är. när man vet att allt är ens fel och folk måste göra massa jobbigt för att lösa det och allt man vill göra är att falla ihop på ett kallt golv och gråta. have some more wine, det är du värd. för du klarade faktiskt situationen på bästa sätt!

aaahgud vad hemskt. jag börja nästan grina när jag läste för att allt lät så jobbigt. men verkligen, schysst väktare! att det finns så snälla människor ändå. alla har väl ändå varit nya på jobbet någon gång och klantat sig på ett eller annat sätt.

åh. fatta vad glad jag blir av att nån läser det här inlägget och skriver några uppmuntrande ord! jag blir sjukt smickrad och hedrad av att veta att ni överhuvudtaget orkade läsa. ni påminde mig förresten om två saker jag hade glömt:

1. jag ÄR ny på jobbet. man får klanta till det om man är ny.
2. jag SKA dricka lite mer vin.

TACK BABES. tack för att ni är så gölliga!

usch vad hemskt och påfrestande. men kom ihåg att folk glömmer sånt här fortare än vad man tror så gå inte och gräm dig över det, fokusera på framtiden liksom. Ha det bra 🙂

men hjälp! gud! jag hade brutit ihop totalt. fan vad skönt att det löste sig iallafall, och att alla var så förstående. liksom, vad fan gör man? det är så ironiskt att man nästan får lov att skratta åt eländet. som din chefis sa, det kan hända alla! skål på dig!

ååh vad hemskt, jag har klantat mig några gånger själv och det är verkligen avskyvärt. den enda ljuspunkten är just den att folk är så förstående och att man får göra fel ibland.
du lär ju bli en av de bästa på jobbet så det där kommer vara glömt in no time!

Uuh vad hemskt, jag hade också gråtit inför väktarna kan jag säga! Men ja, som alla andra säger så får man faktiskt göra gfel ibland, och ALLA gör det. Jag såg något avsnitt av ”debatt” där folk som jobbade på utvecklingscenter hade snackat skit om den arbetssökande som de just haft möte med på HENNES telefonsvarare. De hade ringt henne och trott att de lagt på luren men det hade de inte. Vad glad att du inte gjort något sånt!

ååh gud vilken jobbig situation. liksom om EN sak går åt helvete så kan man räkna med att typ resten gör det också :C men vilken tur att det löste sig iaf! jag blev helt nervös när jag läste det här haha!

Åh, guuuud jobbigt!!! Jag led mig igenom texten. Det är i sådana situationer jag liksom bara ger upp, regressionen slår till och jag förvandlas till ett litet kraftlöst barn och börjar gråta. Men, som alla säger, folk har, som sig bör, väldigt ofta överseende med såna tabbar, det kan verkligen hända alla, och gör det, och kommer vara glömt snart. När det händer nåt sjukt jobbigt på ens kneg brukar man märka att folk inte är sådana dumma idioter som man lätt kan tro, en del visar prov på medkänsla och skills att ta ledsna människor som man verkligen inte trott att dom skulle vara förmögna till..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

sweet tooth annie.



bloglovin



Maila mig

Kalender

april 2009
M T O T F L S
« Mar    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

RSS Last.fm

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Blog stats

  • 17,990 hits

Stuffs

%d bloggare gillar detta: